Ännu en påsk i Skurup = Nils Holgerssonhallen = Gåsahoppet. En oerhört trevlig och välorganiserad tävling. Årets domare slog alla rekord, ett supergäng som gjorde utmanande och roliga banor. Härlig med domare från Brasilien, Schweiz, Tyskland och vår egen Andreas 0 Victoria. Det var 10-års jubileum och vi tror oss ha varit där åtta påskar.
När påsken är så här tidig brukar vi inte få ut Marlinbilen och så blev det. Hittade ett riktigt fint boende, Sydkustens Bed n Breakfast, med Brasserie och vinbar. Rekommenderas! Vi hade en liten lägenhet ovanpå en skånelänga. Sanni K från Finland bodde också där, märkligt hur det blir ibland, för hon bodde på samma ställe som vi när vi var på EO i Ungern.
Tävlingsmässigt blev det inte riktigt som vi tänkt oss. På torsdag morgon när jag vaknade hos Malin, var Nick halt, hade ont i tårna på ena foten. I somras hade han ont och sedan dess har det varit bra. Typiskt. Med två ungtuppar till start blev förväntningarna inte så stora. I år var lånehunden cocker-Flax. En trevlig bekantskap, glad och lycklig hela tiden. Fast han drog i kopplet som en riktig bordercollie. Och i baken kom det ut mer än Nick, Qii och Zoey tillsammans. Min uppgift var att vara Nanny åt lilla Zoey. Första gången på äventyr och ”hotellboende”. Vilket temperament den damen har… Tur att Qii leker så fint med henne. Nick hade så tråkigt så till och med han försökte leka med henne. Hon var avvaktande. Surfarbror gjorde lekinviter, hm… kan man tro på det tycktes hon tänka.
Både Qii och Flax kan massor trots att de bara är två år. Räckte dock inte till på dessa banor, blev något litet strul på varje. Rivning, tog hopphinder från fel håll, sprang förbi…De klarade dock väldigt många sekvenser och det bådar gott inför framtiden. Tiderna var extremt bra. Fart har båda killarna. Räcker till topplaceringar. Hade inte Flax kommit ut ur en tunnel som var tredje sista hindret i en klass, hade han varit topp tre. I sista klassen rev Qii ett hopp, annars hade han vunnit med två sekunder. Båda ungtupparna kommer att bli farliga i sommar. Konkurrenterna får se upp….
Skåne/Gåsahoppet är så bra på alla sätt. Det ligger bara för långt bort, 80 mil från Årsunda. En sak till att klaga på är ljudnivån i hallen. Om fler fick sina gaphalsar att vara tysta skulle det vara en lisa för alla, speciellt funkisarna, som är där inne hela tiden. Vi andra kan gå ut.
Jag och mina tankar… Helt klart bor det flest riktigt duktiga agilityekipage i södra Sverige. Vad beror det på, att det norr om Dalälven inte finns lika många. Jag vet att det bor fler människor i södern, men ändå borde det finnas fler här än i dag. Förstår också att det är för långt att åka till Skåne. Men landslaget domineras av boende i Skåne, Halland och upp till huvudstaden. Ja, några lite norr om finns. Vad ska vi göra åt det och vad beror det på? Får man vara duktig och träna mycket där nere? Utan att anses som ”tokig”? Och här uppe är det viktigt att alla får vara med? Vintern kanske också ställer till det? Eller har vi inte energin och engagemanget? Intresset att bli bäst, finns det?
sorbyflocken 